Det verkar som om det alltid funnits en drivkraft hos människan att utrycka sig estetiskt.
Från Grottmålningar, kläder, stenskulpturer, keramik till smycken ser vi hur man har lagt ner tid på att göra verkligheten lite vackrare.

Det är fascinerande att tänka på att man ansåg att det var värt tiden det tog att göra det lilla extra för att få det vackert omkring sig, trots att livet måste ha varit hårt. Jag tänker därför att det är en del av det mest ursprungliga vi har.
Viljan att göra livet lite vackrare. Så fort jag har en penna i min hand så återkommer dessa mönster, och har alltid gjort.
Det är som att mönstren är den mest grundläggande delen av mitt estetiska jag.

Jag har många gånger funderat över varför dom som ser ut som dom gör, men jag har inte hittat något svar.
Kanske behöver jag heller inget. Mönstren finns i mig och det räcker.